Så har jag vart iväg och tagit bort några stygn. 12 idag.Samma sköterska som alltid. Gillar henne. Hon är snäll.Torsdag ska jag till henne igen och ta resten.Sen är min hud tom på suturer. Om det inte blir fler.Försöker ju låta bli. Men efter mer än 10 års skärandeär det inte så lätt att veta vad jag ska göra om inte tatill mitt älskade rakblad. Det är den bästa lösningen.Kanske inte bästa men den som hjälper.Om jag inte svälter mig, för då ligger allt focus på maten.Så vad är bäst, svälten eller skärandet?Allt jag vill är ju bara att vara fri från min ångestoch skam. Och utan självdestruktiva handlingar gårdet inte! Förr ville jag vara normal, vara som andra,passa in, men det kommer aldrig att ske. Mina ärr gårinte att dölja. Jo om jag alltid har vantar, långärmatoch byxor. Men varför ska jag gömma ärren?De är en del av mig, den jag numera är. De är jag.Att försöka vara någon annan går inte, trots att jag vill.Har försökt så många gånger men aldrig lyckats.Jag är tvingad att vara jag. Fan...