13 stygn idag. Inte många denna gång iaf.4 sår. Inte så djupa, men nödvändiga att sypga breda. Kunde inte annat än skära mig.Enda alternativet till lindring av den jävla ångesten.Vad göra annars?

Så har jag vart iväg och tagit bort några stygn. 12 idag.Samma sköterska som alltid. Gillar henne. Hon är snäll.Torsdag ska jag till henne igen och ta resten.Sen är min hud tom på suturer. Om det inte blir fler.Försöker ju låta bli. Men efter mer än 10 års skärandeär det inte så lätt att veta vad jag ska göra om inte tatill mitt älskade rakblad. Det är den bästa lösningen.Kanske inte bästa men den som hjälper.Om jag inte svälter mig, för då ligger allt focus på maten.Så vad är bäst, svälten eller skärandet?Allt jag vill är ju bara att vara fri från min ångestoch skam. Och utan självdestruktiva handlingar gårdet inte! Förr ville jag vara normal, vara som andra,passa in, men det kommer aldrig att ske. Mina ärr gårinte att dölja. Jo om jag alltid har vantar, långärmatoch byxor. Men varför ska jag gömma ärren?De är en del av mig, den jag numera är. De är jag.Att försöka vara någon annan går inte, trots att jag vill.Har försökt så många gånger men aldrig lyckats.Jag är tvingad att vara jag. Fan...

Liv? Detta är inget liv. Att längta efter dödens ro.Att längta efter evig vila.Sitter med en cigg i mungipan som vanligt.Får mig inte till att göra något.Kommer på mig själv med att tänka på bästa vägen ur detta helvete.Ständigt finns tankarna på vilket sätt jag ska välja.Hoppa framför tåget?Inte särskilt kreativt.Är det vad min tid ska gå åt till?Sabrina levde med tankarna på döden!Är det vad som ska sägas på min begravning? För vad finns mer att säga?Jag lever med livet som insats.Varje gång jag skär mig riskerar jag att skära av en åder.Varje överdos kan vara den sista.Anorexi är en dödlig sjukdom. Antingen stannar hjärtateller så slutar det med självmord hos de som dör.Att leva som jag gör är en balansgång mellan livet och döden.Hur länge till kan jag leva som jag gör?

Så händer det igen. Hatar mitt jävla skitliv. Allt är kaos, katastrof, åt helvette.Ångesten blir starkare och jag förlorar kontrollen.Mina handlingar går inte att styra.Impulserna kommer.Hoppa ut genom fönstret, Släng dig framför en bil,Knyt en snara om halsen...Mltmktmkt,Mkt destruktivt, så mkt det finns.Så många val.Ska jag fortsätta eller ska jag ge upp?Döden är en dröm, och har i så många år varit.Så frestande att bara ge upp.Men va fan ska jag ge mig för?Alla onda jävlar är de som borde försvinna,lämna jorden, livet, oss andra.Alla vi som lider borde få en chans.Inte gömmas undan och behöva skämmas.Men det är just vad jag gör, skämms.Alltid skämms jag. Skammen är det värsta.Jag är så ful, tjock, misslyckad, dålig.Alla ärren finns där för alltid att påminna mig.Glöm aldrig vilken jävla misslyckad idiot du är.Tro inte att du är nån. Tro aldrig det. Du är värdelös.Alla som stirrar, glor på mina ärr, de påminner mig.Jag vet vad de tänker, det är en SÅN. En emo,en som bara vill ha uppmärksamhet.Inte tänker de på att andra orsaker finns.Att jag gör det för att överleva. Inte för att andra ska glo.Allt jag gör är att dämpa min ångest en stund så att jag kan stå ut en stund till.Det gör så ont, livet. Att andas, att finnas, vara, existera.Vill bara bort, men lyckas inte heller med det.Vad ska jag göra?Hur ska jag stå ut?

Vad händer?Jo en helt vanlig morgon. Varit ute med hundarna. Sitter med tredje koppen kaffe och x antalet cigg i käften. Kl är 11.30 Fortfarande försöker jag vakna till. Söndag, blä. Hatar söndagar. Alla myndigheter helgstängda, kontaktpersoner lediga, ingen att få tag i. Imorrn är det måndag och äntligen ska T komma hit igen. Dricka kaffe och snacka. Hon har slutat röka, skit med. Gillade att sitta med henne i köket och röka. Snart slutar hon väl med att dricka kaffe med, får hon bara inte göra. Det är ju inte bra att röka men jag hoppas faktiskt att hon misslyckas så att vi kan röka ihop igen. Jag är störd, jag vet. Hoppas på att någon misslyckas med att sluta röka, det får man ju bara inte. Idag måste jag dammsuga. Skit, hatar att städa. Men jag måste. T kommer ju imorgon och för en gångs skull får jag ha det lite städat här. Alltid är här så skitigt, en jävla svinstia. Jag ska inte skylla ifrån mig på min ångest egentligen, men den ställer till det så för mig. Hindrar mig från att ta tag i saker, orken går åt till att stå ut med min ångest istället för att ta hand om mitt hem. Min ångest blir starkare när jag inte klarar av att städa och jag klarar inte städa pga ångesten, jävla onda cirkel. Men jag skaskaska ta tag i lägenheten idag. Så mörkt det är ute, det gör det hela värre. Men på med musik, Pink troligen, och bara sätta igång. Hitta en belöning till mig sen när jag genomfört det. Vet bara inte vad det kan vara, inget känns liksom kul, finns inget jag saknar eller längtar efter, inget konstruktivt iaf, bara destruktivt. Hela mitt liv är destruktivt.Jag önskar mitt liv kunde vara något bra, att det någon gång ibland kunde kännas meningsfullt. Jag önskar jag stog ut med mig själv. jag hatar att hata mig själv jag är trött på att vara trött jag vill vilja något